Hejsan!

Tänkte prova blogglivet som en typ av terapi eller rehab eller vad man nu sjutton ska kalla det.

När man börjar närma sej de femtio då ska man vara vuxen, så vuxen att man beter sej moget och samlat i alla lägen. Situationen eller orsaken till att man mår dåligt eller att man tappar orken spelar ingen större roll. Man ska vara stark antingen man orkar eller inte. Du är så stark ju..... Ja visst, det kan väl hända att man kan vara stark när det gäller att hjälpa o stötta andra. Men helt plötsligt en dag så kanske den som har varit så stark behöver någon också. Vad får man höra då......? Jo, - Det är tur att du är så stark. Men herre gud, JAG ÄR INTE STARK. Jag behöver också få lov att bli ynklig, krypa ihop i fosterställning och krama en kudde. Ha någon som sitter bredvid och har "all tid i världen" och lyssna när jag tycker synd om mej själv, gråter floder.

Men man år ju tydligen så stark så att alla räknar med att man fixar allt själv. Men man orkar inte alltid att vara så vuxen. Detta låter väl fruktansvärt dystert, jag går igenom en fas i livet som alla hamnar i förr eller senare; Mamma finns inte hos mej längre! Jag är ensam.